Ett vettlöst raseri blommar ut inom mig då det OFATTBART tidsödande arbetet med att INTE bygga varuberg (ett förfarande som är KORREKT) och placera varorna med streckkoden MOT mig själv (vilket man SKA göra) inte uppmärksammas ÖVERHUVUDTAGET, och det blir FAN inte bättre när jag inser att odjuren på huvudkontoret i Brysseldorff har bestämt att man ska sluta tillverka fryspåsar med utstansade handtag så att populasen inte längre ska kunna använda dem istället för den jämförelsevis kanondyra plastkassen. Jag börjar blöda genom näsan. Ett decennium med Nezeril sätter sina spår. Blodspår. Fy fan.
Jag kör ner högervåfflan vänsterfickan och fiskar upp en handfull ”blandad kompott” - receptfria tabletter av de mest skilda slag: Ipren, Rosenrot, Esberitox, Bafucin, Sinova, Burana, Imodium, Imodium Plus etcetera etcetera. ”Haaaaaargh”, låter det ur mitt svalg när jag slänger huvudet bakåt, spärrar upp gapet och låter pillrena rinna ner i matstrupen.
Jag vet inte hur jag kommer hem, men där serveras kaffe under tystnad. Jag drabbas av svår ångestfrossa då jag tänker på min senaste koffeinbläcka som varade i sjutton dagar då jag försökte kicka Dulcolax. Helt klart inte min grej att gå cold turkey. Jag slänger i mig ett par-tio kanske hundra Kestine och känner den välbekanta dåsigheten lägga sig som ett dunbolster över de vilda Chi-sanhästarna som kutar runt i mitt blod.
Jag häller upp en kopp kaffe. Det är lustigt hur avancerad denna arbetsuppgift ter sig när 30 000 mg antihistaminer härjar i kroppen. Jag mortlar en blisterpack med Loperamid Mylan och blandar ner i ett glas mjölk som jag sveper för att balansera tillvaron.
Det dunsar i trappan och in kommer en sexåring med röda byxor. Vem fan har köpt dem, undrar jag. Om han har köpt dem själv så har han oerhört dålig smak. I samma stund som jag inser att pojken inte bara har fula brallor utan också är min son, tycker jag mig se en krum man med insjunkna tinningar, dubbla tandrader och brun kåpa komma pilande över golvet. ”Damn you, Kan Jang” väser jag och drar i mig det sista i flaskan. Världen kväljer.
Jag häller ner ett helt rör med Treo (citrussmak) i kaffet och kastar i mig en handfull Calma mot åksjuka som kapar min reaktionsförmåga med hästlängder. Treon börjar brusa i det heta kaffet och får innehållet i koppen att rinna över som en jävla lavatsunami. Jag hinner inte reagera. Det flytande infernot häver sig över koppens kant och landar precis i grenregionen på mina linnebyxor och jag skriker ut min smärta.
Pojken blir skrämd av mitt vrål och kastar sig mot sin moders famn. Pojkens mor stirrar på en illsvart blaffa på fönstret mitt emot henne. Hon är helt nollställd. Hon har helt klart knaprat i sig en hel del ”Ibu” (Ibumetin förf. anm.) medan jag varit borta. Blaffan består helt klart av avföring. Kanske skata. Jag smäller i mig en tredjedels burk Q10. Stork. Uv. Jag vet inte. Jag känner mig helt nipprig i pallet och uppblåst i magen. Herregud, jag kommer få migrän. Jag tjuter till och sjunker ner på min indiska spikmatta. Jag plockar fram en sked och en tändare och börjar smälta ner en Eeze-tablett.
”Kram”, bönar pojken och ser på sin mor.
”Kvinnor vill inte ha kram - de vill ha ädelstenar. Kanske choklad eller annan afrodisiaka”, säger kvinnan. Det blir tyst. Det enda som hörs är ljudet av mig som frenetiskt tuggar i mig en hel burk Novalucol. Jag känner mig som en sås.
”Förlåt att jag finns”, viskar pojken.
”Ursäkten godtas”, säger hans mor.
Med darrande händer river jag upp ett paket Clarityn smälttabletter. Långsamt låter jag en grabbnäve försvinna på tungan - ack! Mina tankar flyter iväg som döda fåglar i en bäck. Jag släpper ur mig en sårad harkling och funderar - helt kort - över huruvida det finns någon slags gudomlig anledning till att Angered betyder förargad på engelska.
Sedan minns jag inget mer. Resten av dagen är bara en enda svart sörja.
