That's how we roll

...

Se nu vad du har gjort

Det finns mycket man kan ångra. Men ett besök hos frisören är ett av få sammanhang där det inte går. Trots den rika floran av allehanda verktyg och kemikalier på salongerna så finns där ingen ångerknapp. Men det är också såna saker som gör verkligheten verklig.

För att stilla min längtan efter ”något mer än det här” gick jag till frisören idag. Och för att göra min skildring mer spännande övergår jag nu till att skriva i presens.

Jag slår mig ner och frisörskan börjar klippa. Kvickt, med hyfsad precision. Håret sprutar omkring mig som personliga tillhörigheter i en tornado.

Det enda som hörs är mina hasande andetag och frisörskan som viskande spottar ur sig svordomar som hon tror att jag inte hör. Hon gör det varje gång hon överskattat sin yrkesskicklighet och något inte kan bli ogjort. Och för varje gång känner jag mig mer och mer levande.

De hårstrån som mött sitt öde mellan saxens glappande käftar samsas nu om golvytan med den tryckande tystnadens vilt sprattlande jättekarp. För att vrida nacken av fiskhelvetet drar jag en historia. En dramatisk anekdot om det där som hände för snart en månad sedan. ”Det var vid middagstid” börjar jag.

”Jag hade bjudit in en utvald skara vänner för att njuta av varandras sällskap och en exklusiv soppa. Jag väntade tills alla satt sig innan jag gjorde entré. Du undrar givetvis varför?”, fortsätter jag sedan.

”...och så var det med det” säger jag slutligen efter en stunds intensivt berättande. Frisörskan har stannat upp i sitt hantverksutövande. Hon har iklätt sig ett ansiktsuttryck som skulle passa på en person som just lyft upp en strumpa och funnit att den väger lite mer än vad som är brukligt - för att ögonblicket senare inse att han/hon håller i en väl använd s.k. runkstrumpa.

Jag möter mina fadda och fantasilöst rödsprängda ögon i spegeln. Någonstans längst inne i ögonvrårna vilar något gult. Det ser ut som ostbågeskärvor. Jag smakar slentrianmässigt på dem, medan jag konstaterar att jag förflyttat mig till ytterligare ett hörn av tillvaron där inga ångerknappar finns.

Fån radion hörs någon sjunga "Samglas är bra, Samglas hurra!". Någonstans långt borta dör antagligen en människa under svåra plågor. Jag konstaterar att jag lever.

Somligt är av naturen grått

Det finns en lucka under kylen. Om man känner med handen därinne känner man först damm. Sen känner man en annan hand i sin. Det är ett lik som ligger där. Ett manslik. Grått och hårt. Kallt. Som lik ska vara. Liket kallas skämtsamt ”Den Döde”.

Den Döde verkar inte ha blivit utsatt för yttre våld. Han ligger bara där. Han är stel som en pinne. Han ligger med armarna tätt utefter kroppens sidor. Och skänker det övriga rummet en svag doft av äggstanning.

En gång hade liket hasat ut och lagt sig med halva kroppen utanför utrymmet bakom luckan. Med huvudet på golvet och vaderna inne i luckan såg den ut som en eka till hälften uppdragen på land. Jag knuffade in Den Döde igen. Och stängde luckan.

Så funkar det ju. När man upptäcker Den Döde blir man överraskad. Man tänker att man borde ringa polisen. Eller åtminstone ställa till med begravning.

Men sen vänjer man sig. Och återgår till sitt. Livet går vidare. Liket går ingenstans.

Möte med en man som vet att uppskatta tillvarons ljuspunkter

Det kan inte ha undgått någon att många mår kasst i dagens Sverige. Många mår så fulländat skitkasst att de nästan aldrig går ut.

Jag har träffat en av dessa erbarmliga människor. Han vill helst vara anonym, men någon jävla måtta får det vara. Därför har jag valt att publicera hans namn. Han heter Aragorn Långstrump.

-”Jag går i stort sett aldrig ut. Bara när jag absolut måste. Typ till Konsum när jag ska köpa en sexa folkbraj eller nå’t” säger Aragorn.

Det har nu gått så långt att Aragorns muskler nästan helt har förtvinat. Dessutom har hans hud har antagit en halvtransparent blåvit kulör som annars är förbehållen likmaskar och andra vidriga djur utan ryggrad som heller aldrig ser dagens ljus.

Men Aragorn Långstrump är ändå hoppfull. Han ser ljust på tillvaron, sitt ömkliga tillstånd till trots.

-”Ja, man är ju i alla fall inte neger” säger han resolut och markerar med en väl avvägd rossling att mötet är avslutat.

Ett vykort för Svärje i tiden

Här ser man en idé till ett vykort som jag har filat på en tid. Förhoppningen är att turister och sån skit ska köpa det. Det är inte hjärnkirurgi direkt, men det är å andra sidan inte raketforskning heller.

Kolmårdens betvingare, del 4

Det är inte helt utan sorg som jag konstaterar att vi äntligen nått fram till den sista delen, i vilken vår hjälte kanske dör. 

Detta är troligen det sista jag gör. Jag har packat ned hela mitt bohag i jutesäckar och lastat dem på en flotte som jag skickat ut till havs efter att jag satt eld på den. Till och med tapeterna är med på detta flytande inferno. Ingen ska få profitera på mitt liv, än mindre min död, konspirationsviskar jag nöjt och grisar i mig en näve kraniechips.

Jag har börjat falla sönder. Köttet och huden har under de senaste veckorna kommit att bli alltmer porösa. I skrivande stund har de värst drabbade delarna av min kropp en konsistens som mest påminner om vällagad men kylskåpsgammal äggstanning.

Jag låter blicken vandra över köket. Eller vandra och vandra, förresten. Då mitt ansikte börjat säcka ihop alltmer har mina ögonglober lämnat sina hålor och hänger nu fritt i  synnerverna om man inte håller dem i händerna. Jag låter därför ögonen vila en stund på den enda kvarvarande burken i kryddhyllan. Idag innehåller den min pappas gamla fingrar. Men en gång i tiden innehöll den muskot. Jag ryser vid tanken eftersom Muskot var namnet jag skänkte min hushållsneger. En trofast typ. Notera att även han fick följa med på flotten.

Nå! Gott! Det enda i mitt kök som vittnar om någon form av liv är diskhon som jag fyllt till bredden med fisk. Insjöfisk. Ingen brokig exotisk skit. Jag stirrar ned i det grumliga vattnet och ser öring, gös och karpfiskar av många skilda slag trängas som lasten på ett slavskepp. De spolformade havskrypen är idag gulaktiga och har glansiga ögon. De har inga armar och inga ben. DE HAR INGA ARMAR OCH INGA BEN! Men ibland höjer de sina huvuden ovanför vattenytan och ger mig en plågad blick. Då händer det att jag ler.

Idag slås jag dock enbart av en imponerande tomhet som påminner om hunger. Jag kavlar upp skjortärmen och kör ned handen i diskhon och fiskar upp en gammal brax. Den ser tacksamt på medan jag äter av den.

Håglöst knäpper jag på grammofonen för att fylla tystnaden med porr. Under en tid prenumererade jag på den fullständigt besinningslöst stötande tidningen Allehanda Hor och Snusk. För övrigt en publikation vars redaktion hade godheten att då och då bifoga en EP-skiva med upptagningar av otukt från hela riket. Jag brukade finna stort nöje i att kompa dessa inspelningar med mitt vildsinta och mycket uttrycksfulla orgelspel.

Nu!

Nu hör jag något röra sig ute i den konstgjorda grusöknen som omger mitt hus. Det måste vara Döden. Eller brevbäraren. Jag väntar nämligen på en försändelse från ett etniskt land.

Jag ska snart se efter vem det är.

Jag vill bara vila mig lite först.

Jag är så förskräckligt trött, se.

Så förskräckligt trött.

Och full.

Haters gonna hate...

Kolmårdens betvingare, del 3

Kolmårdens betvingare, Del 2